Johanna Björklund

Om du nånsin kommer fram till Samarkand

När jag vaknade så lyste solen på mig,
Genom fönstret som stod öppet kom en vind.
Alla sommarns ljus och dofter kunde nå mig,
Och i kudden såg jag avtryck av din kind.
Och jag visste det i samma stund jag vaknat
Att det hänt, det som vi talat om ibland.
Och jag önskar att du får allt det du saknat,
Om du nånsin kommer fram till Samarkand.

Jag gick ut och hela sommaren var mig nära,
Allting levde nu och livet var ett lån.
Jag försökte inte ropa på dig, kära,
För jag visste du var långt, långt härifrån.
Och jag kanske grät, för nätterna var klara,
Men jag hoppas att du når ditt drömda land,
Att nån blir för dig vad aldrig jag kan vara,
Om du nånsin kommer fram till Samarkand.

Fåglar sjunger, humlor surrar runt omkring mig,
Och i gräset glimmar daggen ännu klar.
Fast jag saknar dig, så skadar ingenting mig.
Allt du gett mig har jag ändå alltid kvar.

Du är här hos mig, allting som nånsin rör dig,
Som en fjäril, som en blomma i min hand,
Allt det vackraste, så långt din längtan för dig.
Om du nånsin kommer fram till Samarkand.